Referat: IFK Österåker Vikings Hockey - IFK Mariefred Vets
Matchkåseriet
Visst gör det ont när knoppar brister? Varför skulle våren annars tveka? Vi tackar K Boye för dom raderna och konstaterar att dikten går fint att appelera till slutspelshockey på veterannivå.
Otaliga storylines, var börjar vi? En övning i logik förstås:
1. Tre kronor åkte ut i kvartfinalen i OS mot USA 2. Vi vann vår DM-kvartsfinal ett dygn senare 3. Alltså är vi bättre än Tre kronor
Tröttsamt att prata om segrar igen, men en fråga som kom upp: Tänk om vi aldrig kommer att förlora igen? Alltså ALDRIG. Nästan lite existentialism i det. Att aldrig förlora överhuvudtaget. Vi måste vara försiktiga här, för jag tror det kan finnas en risk att det stiger i huvudet på oss (och mitt är stort), att vi blir odrägliga människor på grund av att vi är sådana jävla vinnare, att vi tappar fotfästet för att vi inte känner till något annat än ett evigt vinnande. Att våra gravstenar pryds med ”Vinnare” i guld. Jag måste ta upp detta med min psykolog.
Österåker Vikings serieledande +45-lag hade vässat skridskorna, täljt nya träklubbor och tuggat taggtråd. Det var övertydligt att DM var deras stora mål, kanske sista mål överhuvudtaget innan evigheten, för jösses, vilket övertaggad gäng sura gubbar Östertälje Misfits visade sig vara. Kanske läge att ge upp fastan, försöka motverka en ofrivillig celibattillvaro och skruva igen korken? För naturen har sin gång och time waits for nobody, inte ens Östberga Woodchoppers. Verkar som dom tagit detta med vikingahistoriken för allvarligt, det är bara ett namn på tröjan gubbar. Och ett f.d. dansband.
Och så dansade vi in, veteranhockeyns Benjamin Buttons, den ena yngre än den andra.
Alla goda ting är tre, precis som våra mål för aftonen. Eller blev det fyra? Det blev tydligt snabbt att vi hade segernycklarna i vår hand om vi vara kunde ta till vara på åldershandikappet och åka skridskor. Det gjorde vi. Rättelse: Inte jag, men dom andra.
Det skapades mycket som resultat av spelarövertaget. Östrogen Hockeyförening låg mest på kontring, spelade fult, grinskrek och betedde sig på ett sätt som inte ens mamma hade kunnat försvara, än mindre älska. ”Tönne” på gott spelhumör hade några goda försök innan baljan var ett faktum. 0-1 och ett järngrepp om Ödsliga Gubbar IF:s avancemangschanser. Efter ytterligare ”hetta” framför deras mål och ”Qukens” vackra, avlösande för en dubbelledning i krysset, borde kepsen rimligtvis åkt ner något för East End Oldtimers. Om inte annat så för risken för höjd blodtryck, vilket visst ska vara farligt på äldre dagar, men ja, dödsryckningarna fortsatte - jag har aldrig sett dem förut så jag vet inte hur länge sådana pågår.
När domaren för solidaritetens skull jämnat ut visningsligan något, så fick Östgren Det är Över för Oss IK några halvchanser, innan Zeb ”The Body” (glad som en speleman över all istid) mest för jävlas, körde en klassisk coast to coast bara för demonstrera skillnaden i mobilitet. 0-3.
Jobbet gjort och Uber bokat? Nej, Gud straffade honom genast för högmodet, varpå han i nästa byte lade upp ett free pass för kvällens största syndare (i dubbelbemärkelse) i Östersjö Death Fishes, som tackade genom att limma den i krysset. Thomas i målet tungkysste inte #22 direkt efter som tack för kaffet. Eftersom det endast återstod 17 sekunder (ett genomsnittssamlag i tonåren) så kan vi säga att ”Iceberg T-Rex” ändå höll nollan igen. Han krönte sedan vinnarinsatsen med att assistera ”Tönne” för ett sista i tom kasse. Assist eller nollan? Ingen kan få allt, inte ens stjärnmålvakter för sådant är livet konstruerad, eller hur kändiseliten i Epstein-files?
Vad tar vi med oss mer från kvällen? ”Qukens” matchstraff för tre utvisningar som domarna missade. Zebrorna var för övrigt mycket bra, och det är kul att det är domarbasen själv som dömmer oss varje gång numera. Undrar om det finns något skäl till det?
Bortaföljet förstås! Otroligt att vi kan ha six seven personer i publiken borta i fucking Österlen. Inte ett öga är torrt. Vi tackar och bugar.
Kvällens comic relief inför det annalkande dödsdramat på isen stod ”Slangen” aka Mr Bean för när han, ackompanjerad av hemmalagets ( Öst-Berlin Weaping Pillows) oklara matchstartstid, helt på egenhand genomförde en pantomim/springa i dörrar-fars-föreställning. Ibland var han inne i omklädningsrummet en kortis för att sedan försvinna genom någon dörr bara för att dyka upp genom en annan. Grejerna fanns där ena sekunden, borta nästa och sen vise versa med hans egna funny bones till kroppshydda. GM var nära att genomföra en efterlysning i sportcentrumets högtalarsystem via någon receptionist med finsk brytning, sådär som man gjorde med kompisarna på kryssningarna i tjugoårsålder: ”Lilla-Slangen till receptionen, mamma väntar vid bollhavet.” Vad var det han egentligen ville? Det är väl en av dom frågorna som man får ta med sig i graven. Kanske var det samma frågor som han själv funderade på när han på nattkvisten ensam någonstans i Mellansverige laddade elbilen för fortsatt färd hem till vardagen. Att det bor en oförlöst showman därinne råder det inga tvivel om.
Nästa vecka spelar vi hemma mot Tyresö/Hanviken i serien på torsdag 21:00, om någon vill lämna hemmet lika mycket som ”Doggelito” och gänget. Eventuella volontärer kan anmäla sig via gästboken så återkommer vi vid behov. Kafeterian kommer emellertid inte vara öppen, för varför skulle den?
